Natten är alltid som mörkast precis innan gryningen.
En jävligt härlig sak som man börjat märka, är hur en kompis till mig har börjat kämpa igen. Kompisen var precis med om en ganska tråkig break-up med sin partner, och som det såklart blir när sådant händer så känns allt tungt och jävligt i början. Inget känns värt att göra, jaa allt är bara skit. Men det viktigaste i dom situationerna är att alltid fortsätta kämpa. Det är det som livet handlar om. "Det handlar inte om hur hårt du kan slå, det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå ta dig upp". Om man bara rullar över på rygg och väntar på döden, då förstår jag inte vad som är meningen med ens liv ärligt talat. Man kommer råka ut för en massa skit i livet, folk kommer svika en och allt kommer kännas värdelöst. Då gäller det bara att koppla bort alla signaler som säger åt en att ingenting är värt någonting och bara kötta på igenom livet. samma sak som i sport, när ingenting fungerar går man tillbaka till grunderna och kör på det tills det stabiliseras. Sen kan man fokusera på andra saker. Det viktigaste är ju trots allt att alltid ha näsan över vattenytan. Och det är ju så enkelt, när allt är så mörkt det kan bli kan det bara bli ljusare. "Natten är alltid som mörkast precis innan gryningen."
Vad vet jag om detta? Jodå, olyckliga kärlekshistorier kombinerade med årstiden höst är väll något jag har lidit lite väl mycket av med tanke på min ringa ålder. Även fast livet känns ganska stabilt nuförtiden, inga större sorger just nu, så gör årstiden höst att man automatiskt dras ner i djupa tankar. Men men, bara kämpa på med grunderna så löser resten sig. Har gjort jävligt mycket att man har kunnat vara hemma nån vecka nu och träffat gamla kompisar och bara fokusera på det. Tack alla! ingen nämnd, ingen glömd.
Hörs
Kommentarer
Trackback
