Jebe goes to gbg

Lugn första dag här, var bara ner till skolan o kollade till en mässa och skrev ut ett papper =) Faktiskt skrämmande hur lugnt vi har det med skolarbete denna läsperiod. Antingen har jag missförstått allting och vi har en massa jävla läxor, eller så är det verkligen sant att det är så här lugnt. Vi får hoppas på det senare

Ett ordspråk jag började tänka på när jag gick hem idag, "skomakarens son går med trasiga skor". Det känns som att det är jävligt relaterat till mig, fast jag vet att det inte är det. Varför? Jo, senaste veckorna har jag gett ut kilovis med råd och tips till folk, vad det gäller kärlek och relationer. Jag har fått folk att lyssna på mig och ta till sig av det. Det mesta jag har sagt har folk mer eller mindre tagit till sig, och jag kan själv tycka att jag sagt vettiga saker. Det roliga i denna skönsång är ju att jag själv kan vara en av de personer i världen som har det mest dysfunktionella kärlekslivet. en gång i tiden var det påväg åt rätt håll, men det var länge sen. Sedan dess har det spårat ur och fortsätt långt åt helvete åt fel håll, alla mina försök att ta mig tillbaka på rätt kurs har bara gett motsatt effekt.

Jag tror att efter de senaste kaosen förra hösten så slutade jag helt enkelt försöka bry mig. Återigen hade allting rasat, återigen var allting mitt fel. Jag gjorde faktiskt ett försök att ställa allting till rätta, under våren/försommaren. Men det gick ju som det gick. Allt mitt fel. Det är intressant att fundera på vart jag hade befunnit mig i livet nu om allting hade slutat annorlunda då. Men det blev som det blev. Det känns fan inte bra, när allt man försöker göra slutar med fiasko och kaos.

Ofta sägs det ju som en klyscha i filmer att allting män gör i livet gör de för att få brudar. Och det är klart, det är en överdrift så det heter duga. Men precis som med alla klyschor så finns det någonting där. Vad finns det för någon mening med att uppnå saker i livet om man inte har någon att dela dem med? Visst, allt man gör i livet gör man inte för någon annans skull, mycket görs för en själv. Men utan en stabil grund att stå på, utan folk man tycker om i ens närhet, utan någon att berätta alla sina historier för, vad är då meningen med att uppleva allt?

"Om ett träd faller i skogen och ingen hör det falla, låter det då?"